Livet hade sett ut om min pappa fortfarande i livet?

Jag vet att man kanske inte ska tänka så. Men jag kan inte låta bli.. 

Är glad över dom minnen och stunder vi hade tillsammans.. Men han försvann alldeles för tidigt ur mitt liv.. 

Nog för att i sommar är det 15 år sen han tog sina sista andetag så saknar jag honom obeskrivligt mycket.. Är väl kanske inte så konstigt. Pappa är ju alltd pappa  

Jag minns då jag gick ut grundskolan.. Det var många blandade känslor. Jag var glad över att få sluta grundskolan och att jag till hösten få börja gymnasiet. 
Men samtidigt hade jag en ledsen känsla i kroppen. Vi gick nämligen ut den 9e juni och då skulle pappa ha fyllt år. Och att inte han fick se mig gå ut 9an gjorde ont i mig. 

Även den dagen då jag tog studenten så hade jag samma känslor i kroppen som då jag gick ut 9an.. Glad över att tagit studenten och att få komma ut i arbetslivet. Men samtidigt ledsen för att inte pappa fick se mig då jag tog studenten. 

Men på nått sätt så vet jag att pappa tittar ner på mig och är stolt över mig  

Nu har jag skrivit av mig och ska väl försöka sova lite..